Visst skulle det vara ett härligt liv att vara särskilt begåvad om det vore så som många föreställer sig det – att man är mest som vilket annat barn som helst men med en lite kraftfullare ”dator” i skallen att koppla på när man känner för att underlätta livet eller rent av briljera. Men allting kommer med ett pris och särbegåvning är inte ett löst tillbehör utan påverkar hur hela din hjärna fungerar.

Förr använde man ofta benämningen ”överbegåvad”, där man kan dra parallellen till överrörlighet. Den som är överrörlig har en rörlighet i lederna som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer. Som normalrörlig eller stel är det lätt att tycka det är ett lyxproblem, men man har aldrig upplevt den ledvärk och upprepade ledskador som överrörligheten ger upphov till. Såvida du inte drömmer om att bli elitgymnast eller ormmänniska på cirkus är det således mer funktionellt att vara normalrörlig.

På motsvarande sätt är det för en sär/överbegåvad. Du har en känslighet, en aktivitetsgrad, associationsförmåga o.s.v. som är större än vad som är nödvändigt eller ens funktionellt i de flesta situationer i din vardag. Visst kan din känslighet göra att du uppfattar nyanser och detaljer som går de flesta förbi. Din ständigt högaktiva hjärna, som aldrig går på tomgång, gör att du, utan att ens aktivt ha initierat problemlösandet, har tänkt tio tankar innan en normalbegåvad ens har identifierat det som ett problem (vilket det kanske inte heller är). På samma gång distraherar din associationsförmåga dig från att vara så närvarande som du önskar, med ständiga popupfönster från ditt inre kunskapsbibliotek i kombination med att du löpande ser projektioner av vad det du ser har för koppling till – eller hur det potentiellt skulle kunna samspela med andra områden, vad det innebär i förlängningen och tjugoelva andra spontana analyser. Särbegåvning utgörs av ett samspel mellan dessa tveeggade egenskaper och är praktiskt för akademiska partytrick och ett antal potentiella framtida karriärer som kan vara till nytta för hela samhället.

Men i en svensk grundskolekontext är särbegåvning allt annat än funktionellt i vardagen. Din outnyttjade överkapacitet ligger inte passivt och väntar på att behövas utan får dig att klättra på väggarna och bli utåtagerande, alternativt försvinna in i din egen introverta tankevärld. Även om du klarar proven utan större anmärkningar så gör du det utan att behöva utmana dig själv och senare i din utbildning kommer begåvning inte längre kunna kompensera för aktivt lärande. Du kommer då att sakna den studieteknik som dina jämnåriga stimulerats att utveckla under hela sin skoltid. Hela tiden kommer du känna att ständig repetition av sådant du redan kan är rent smärtsamt och du får starka olustkänslor av att arbeta utan inre motivation och förväntas memorera istället för att förstå.

Parallellt nöts ditt sociala självförtroende snart ner när du tvingas skala bort allt som verkligen är du för att få tillgång till någon sorts gemenskap. Du får, även av välvilliga ickemobbare, veta att du är lite väl intensiv, tar för mycket plats, pratar för snabbt, avbryter andra, hoppar hejvilt mellan olika ämnen och associationstrådar, är lillgammal eller låter snobbig i att du använder alldeles för många krångliga ord o.s.v. Din känslighet gör att du hela tiden tar in fler dimensioner än vad som är meningen av såväl ord som kroppsspråk och du kan på så sätt uppfatta och uppleva även outtalad kritik väldigt starkt. Känsligheten kan samtidigt göra att du ibland överväldigas av intryck så pass att filtreringen inte hinner med och du har därför ett annat behov än omgivningen av att ibland begränsa sinnesintrycken och på olika sätt samla tankarna.

När du bubblar över av entusiasm och vill dela med dig av något som intresserar dig så möts du allt som oftast av ointresse eller himlande ögon. Deltar du istället i någon annans diskussion så upptäcker din hjärna ett högintressant stickspår eller association i din inre databank, som ibland får dig att logga ut från omvärlden i ett par sekunder (även mitt under pågående konversation). Men du vet av erfarenhet att dina inlägg i diskussionen inte kommer röna någon större uppskattning, så du nöjer dig med generiskt kallprat som med goda marginaler inte sticker ut och riskerar att få andra att betrakta dig som ett ufo. Det underlättar föga att dina preferenser och värderingar är starkt bundna till just din inre person, när ombytlighetsförmåga och vilja att bygga identitet utifrån och in är social hårdvaluta i klassen. Den godtyckliga naturen i premierade normer och uttryck leder dig mer fel ju mer du försöker analysera dig till förståelse och du undrar varför just du saknar den inre kompass och autopilot som tycks guida andra att obekymrat navigera sig till acceptans och gemenskap.

Du kommer uppleva många starka känslor under din skolgång, men att känna dig förmer kommer inte att vara en av dem. I en svensk undersökning från 2010 beskrev 92% av särskilt begåvade att deras skolgång inte hade varit någon positiv upplevelse (”ett rent helvete” enligt vissa) och det finns till och med exempel på barn som övervägt limsniffning i förhoppning om att få en mer normalbegåvad hjärna. Att någon ”stark” kan vara utsatt och lidande är dock för många inte bara otänkbart – bara tanken är provocerande. Trots att din intellektuella potential bara är en bråkdel av vem du är som människa så får du klä skott för gamla tveksamma ideologiers sammanblandning mellan intelligens och människovärde.

Din intelligens är inget du kan välja, men att visa tolerans, ödmjukhet och öppenhet inför att vi alla är olika och har olika behov är ett medvetet val som förenar oss alla som människor.

/CJ

(texten finns även i en enklare version för yngre barn)